Nyheter och erbjudanden: Maggie goes again!

Maggie goes again! 

Jag valde att åka som au pair för att jag alltid har haft en dröm om att få uppleva Amerika som land och se om det är som på film. När jag var lite drömde jag om att bli filmstjärna och flytta till Hollywood. Jag har alltid tyckt om att ta hand om barn och när jag fick se informationen om att åka som au pair visste jag att det var det jag ville göra. Att på nära håll få se hur en ”vanlig” amerikansk familj levde var en upplevelse jag inte kunde motstå. 

Det jag var mest nervös över var hur det skulle vara att vara hemifrån så länge utan min familj och mina vänner. Innan jag åkte så hade jag aldrig varit utomlands, så jag var väldigt nervös inför flygturen och hur jag skulle klara av språket. Jag var även nervös inför att träffa familjen, hur skulle det fungera att bo med människor jag aldrig hade träffat? Hur skulle barnen vara och skulle jag trivas i samhället där jag skulle bo?

 Att landa i NYC var en fantastisk känsla. Att se hela staden när vi flög in var underbart. Det kändes overkligt att jag verkligen var där och att jag skulle vara i detta stora och fantastiska land ett helt år. Men det kändes även konstigt att veta att det skulle dröja ett helt år innan jag skulle bege mig hem till Sverige igen. Skolan var väl kanske inte riktigt vad jag hade väntat mig, men på det stora hela kommer jag ihåg skolan som helt ok. Man träffar så otroligt mycket människor under så få dagar, det är människor från hela världen som ska till olika delar av USA. Den sista dagen när vi åkte till NYC var helt fantastisk, att se alla dessa byggnader med egna ögon.

 Jag kommer inte riktigt ihåg hur jag hade föreställt mig att mitt år skulle bli, men jag känner mig ganska säker på att det inte blev så. Det är alltid svårt att få verkligheten så som den är i fantasin. Men även om det inte blev så som jag hade föreställt mig så fick jag ett underbart år som jag aldrig hade kunnat föreställa mig innan jag åkte. Verkligheten var nog mycket bättre än mina vildaste fantasier. 

Det bästa med mitt år i USA måste ha varit alla underbara människor jag träffade och min underbara värdfamilj. Att få se så mycket och uppleva så väldigt mycket var nog också något av det bästa med mitt år. Att få lära sig så mycket om sig själv och om andra. Att få uppleva och fira alla dessa ”traditionella” högtider så som 4th of July, thanksgiving och julen måste räknas som något av det bästa med året. Men även att jag fick uppleva vissa persiska högtider så som det persiska nyåret. 

Det som var sämst med mitt år var nog att det bara var ett år. Men även att jag var dålig på att ta mail adresser till många av dem jag träffade. Det är småsaker som man inte tänker på när man är där, men när man kommer hem och vill ha kontakt blir det svårt. Men jag upplevde hela mitt år som ett väldigt positivt år och det är svårt att se tillbaka och försöka komma ihåg vad som var sämst. Men hela året var inte en dans på rosor, det fanns både med och motgångar även under detta år. Men sådant är livet vart man än är. Om allt skulle flyta på helt utan problem skulle nog ingen vilja vakan på morgonen och föra samhället framåt. 

Det kan nog bli en ganska stor skillnad denna gång, dels så vet jag mer om både mig själv och jag känner redan familjen innan jag kommer. Barnen är äldre nu så det jag ska göra med dem kommer nog också skilja sig åt. Det blir nog även en skillnad eftersom dem vännerna jag hade då har åkt hem igen och jag kommer få nya vänner. Hur jag upplever saker och hur jag reagerar kommer nog också att skilja sig från förra gången. Jag har mer livserfarenhet och en bättre insikt över vad som händer i världen. Men på det stora hela tror jag inte att det kommer att bli en så stor skillnad. Det är ju samma familj och samma område jag ska till. Men ingen dag är ju den andra lik. 

Lite nervös är jag nog, hur kommer barnen att ta emot mig och kommer allt att bli lika bra som förra gången? Är det mycket som har ändrats sedan sist jag var där? Hur kommer dem nya au pairerna att vara? Det finns mycket man kan vara nervös inför och jag tror att det är konstigt om man inte känner en viss nervositet inför att vara borta så länge, även om man har varit det förut.  

Efter att jag kom hem har jag jobbat inom hemtjänsten här där jag bor. Jag har umgåtts med familj och vänner. Jag har varit ute och rest, försökt se mer av världen. Just nu håller jag på att plugga till undersköterska. Mycket händer på nästan tre år och när man är hemma där man alltid har varit så tänker man inte lika mycket på vad man har gjort eller vad man gör. Man bara gör det. 

Jag har haft en väldigt bra kontakt med mig HF sedan jag kom hem. Jag har varit över och hälsat på, vi har pratat i telefon och mailat. Vi har skickat julklappar till varandra. Även om vi inte hela tiden har haft så tät kontakt så har vi alltid haft den. När det har varit något speciellt har vi alltid kontaktat varandra. 

Att åka som au pair är en upplevelse man har med sig hela livet. Det stärker en som människa och man får en större förståelse för människor från andra kulturer. Att åka som au pair ger en erfarenhet som man alltid har med sig och som väger starkt hos många arbetsgivare. Jag tror att om man har planer på att åka, men inte gör det så kommer man att ångra det hela livet. Man blir mycket bättre och säkrare på engelskan, något man aldrig kan få genom att plugga eller bara lyssna på språket. 

Jag hoppas att jag har lyckats locka någon att åka som au pair med min lilla berättelse om mitt år. Jag har inte ångrat en minut att jag åkte, inte heller att jag har bestämt mig för att åka tillbaka ett år. Det livet man har här hemma kommer alltid att finnas kvar, men att åka så här kan man bara göra under en viss period i livet. Man träffar så otroligt mycket människor som man alltid har kvar. Året som au pair är mycket vad man själv gör det till, det är inte mycket här i livet som kommer serverat på ett silverfat. Vill man ha något måste man jobba för att få det. 

Trevlig resa!

Margaretha ”Maggie” Jonasson  

 



Tillbaka